23 januari 2009

Mojen geten hästen

Fläsksvål. Smaka på namnet.. Fläsk.. Svål...

Namnet fullkomligt strålar ut en känsla av att man inte bör stoppa dessa torra vad-det-nu-är-för-något i käften. Vad fan är det egentligen? Antagligen det som blir över efter att man skurit bort de fina köttstyckena från grisen, och malt ner de lite mindre fina bitarna till köttfärs, för att slutligen slafsa ihop det sista krafset till korv. Vad har vi kvar sen? Typ tryne och hud.

Skit samma, det är ganska gott och innehåller inga kolhydrater, vilket förutom att vara ganska ovanligt i snacksfamiljen, även är bra för mig som är diabetiker. Innehåller mycket salt också, kanske för att hämma bildande av larver.

Käkade en halv påse förra helgen vilket med saltets fina egenskaper förvandlade mina två röda fladdrande köttstycken mellan haka och nos till två ömmande dåliga, men ack väl omsorsfullt torkade, papier maché-kopior av mina ordinarie läppar. Nåväl. Det lyckades iallafall fastna en bit innanför tandköttet som om fläsksvålen egentligen var ett förklätt popcorn. Försökte pilla bort med naglar och tunga men det satt där det skulle och verkade inte ha några planer på att flytta.

Vid tandborstningen på kvällen hade jag glömt bort min nya kamrat och gick och la mig utan att tänka mer på den. Nu i veckan har jag flera gånger känt honom sitta där uppe i tandköttet mellan två tänder. Jag tror det kan ha varit mojen som gjort sig tillkänna för tredje gången. Jag är nästan säker på det. Varje gång jag med tungan känt mojen sitta och skava i käften har jag med mina sorliga ursäkter till naglar försökt riva loss fanskapet. Problemet är bara att jag inte kunnat lista ut exakt var någonstans tungan varit och pillat. Även om jag koncentrerar mig och nuddar mojen med tungspetsen samtidigt som jag med ett finger försöker härleda mig fram längs med tungan till bunkern där min fläskiga vän sökt ro för att kunna skrapa bort den med nageln (EeEEk) så har jag inte lyckats pricka rätt. Det har varit många enerverande tillfällen vill jag lova. Tandborstning har inte hjälpt och igår var jag helt säker på att det jag kände med tungan bara var ett vasst hörn av en skadad tand.

Men jag gav inte upp! Idag, en hel vecka senare, lyckades jag tandtråda bort fanskapet och jag skojar inte när jag säger att den såg ut exakt som mojen. Trodde den skulle vara brun, grön och geggig vid denna tidpunkt men den var hård och fin som en alldeles färsk fläsksvål. Antar att saltet bevarat den väl.

Har ni förresten läst om rånaren i Nigeria som förvandlade sig till en get? En get som dock inte lyckades undkomma lagens långa arm och således sitter i säkert förvar hos polisen nu. Jag vet inte vad jag ska säga, men hade jag varit en trollkarl hade jag för det första inte rånat en bank, utan istället trollat fram pengar. Hade det inte gått hade jag inte heller förvandlat mig till en get om jag hade Kling och Klang i hasorna, utan kanske till ett djur med egenskaper mer anpassade för flykt. Vad kan getter göra förutom att äta gräs jävligt bra? Inte ett skit, just det. Jag hade förvandlat mig till en örn. Men om jag hade varit så sjukt stressad att jag råkat svinga trollspöt åt fel håll eller snubblat med tungan på de svåra trollformlerna och blivit en get så hade jag ändå trollat mig ur fängelset ganska snart.

Nästa riksdagsval ska jag ta reda på hur de olika partierna står i Nigeria-frågan. Alltså för eller emot Nigeria. Jag är starkt emot och tycker vi ska rösta bort dem från världen eller iallafall världskartan. Sätt dit nåt roligt istället. Kanske en bild på en häst :)

1 kommentar:

Syster Linda sa...

hahaha du är en väldigt sjuk man:))